Att fyra rader i denna blogg ”inför öppen ridå” skulle skapa sådana reaktioner på Piteå-Tidningen (PT) det hade jag nog inte förväntat mig men både ledarredaktören och redaktionschefen har upprört kommenterat dessa rader. Tycker ändå att det är trevligt att bloggen läses!
Nu var det inte just PT jag syftade på utan media i stort även om PT naturligtvis är den tidning/ det media som ligger mig närmast.
Jag anser att media i stort är i fritt fall när det gäller seriositet och samhällsrapportering. Det media jag ser idag är ute efter sensationer, skandaler, skvaller och att drivkraften hos mediafolket, som Bengt-Urban Fransson skriver i sin ledarkrönika den 27/1, skulle vara medborgarnas bästa har jag tyvärr mycket svårt att se.
Jag ser journalister som intervjuar journalister och får de svar de vill ha, jag ser reportrar som skäller som bandhundar och inte låter den intervjuade komma till tals. Jag ser debattprogram som bara går ut på att folk ska skrika och förolämpa varandra. Jag ser kvällstidningar som i 2/3 av tidningen skriver om vad som hänt i ett TV-program eller på den senaste kändisfesten. Jag ser att programmen som bara handlar om att förnedra människor blir fler och fler. Jag ser reportagen som inte har något annat syfte än att vi ska bli skrämda, förfasas och förskräckas och som gör att vi dömer i fall där långt ifrån alla fakta redovisas.
Av egen erfarenhet så vet jag att artikeln eller inslaget ofta saknar viktiga fakta eller kommentarer. Jag känner att vinkeln är bestämd på förhand och inget jag säger kan förändra det. Jag ser reportrar som bara antecknar det som stödjer den vinkel man är ute efter och struntar i annat jag säger som förklarar situationen eller kompletterar faktaunderlaget. Om jag svarat utförligt på tio frågor från en Tv-reporter men svarat ”jag vet inte” på den elfte så är det den elfte som kommer med i inslaget. Jag har varit med om reportrar som vill boka tid men inte vill säga vad saken gäller. Ibland slås jag även av vissa journalisters okunskap om hur en politiskt styrd organisation och en demokratisk process fungerar. Jag tycker också att rubriksättning och ingress ofta ger en helt felaktig bild av artikeln. Jag förstår att rubriken ska locka till läsning men visst bör den ha nån form av relevans. Ett exempel: sanningen i rubriken ” Sossarna på väg att svika vallöfte”, som relaterar till artikeln om Svensbyskolan, som jag kommenterat på facebook och som Bengt-Urban tog upp i sin krönika är den att något sådant vallöfte INTE finns. Socialdemokraterna i Piteå gick till val på 48 vallöften om utbildning, landsbygd, kultur, arbete mm och inte ett enda handlar om Svensbyns skola. Däremot har jag och Christer Lindström i ett debattinlägg skrivit att vi vill rusta upp skolorna i Svensbyn och Infjärden. Det är skillnad.
Jag är långt ifrån ensam om dessa funderingar. Kollegan Roslund är inne på samma linje när han i Dagens Samhälles bilaga ”Ny i politiken” kommenterar Uppdrag Gransknings inslag om demensvården där Öjagården i Piteå kom i fokus.
- Uppdrag granskning är inga snälla program, de är oerhört vinklade även om de innehåller korn av sanning. De vill gärna ställa oss makthavare vid skampålen, särskilt oss i offentlig sektor, säger Peter Roslund i reportaget.
Janne Josefsson får också chansen att kommentera just det programmet och är inte nöjd med den avslutande intervjun där han just använder uttrycket att han skällde som en bandhund.
Jag drar inte alla och allt inom media över en kam men när viktig samhällsgranskning sker på detta vis så blir jag uppriktigt ledsen. Verkligheten och alla vi som lever i den förtjänar bättre än så.
//Helena Stenberg



